projekt

språket, skammen, skrattet – kieli, häpeä, nauru
Ett pågående projekt där jag återtar mitt modersmål, tornedalsfinska.
Under augusti 2023 var jag inbjuden att rapportera väder på Vitsaniemi väderstation, the World Weather Network. länk till webbplatsen
länk till instagram@lenaylipaa_work

Ur rapporten:

Under min vistelse på Väderstationen i Vitsaniemi i augusti 2023 gjorde jag dagliga väderrapporter på meänkieli som jag lade ut i händelser på Instagram. För mej var det ett tillfälle att lära mig prata om väder på mitt modersmål och också intressant att ge Väderstationen den mångspråkighet som den här platsen bär. Förutom de dagliga posterna i sociala medier byggde jag en egen ordlista med de ord som vädret lärde mig, samt en lista med användbara vädermeningar på meänkieli. Jag skrev också en väderdagbok på svenska. Listorna och väderdagboken tog plats på väggarna i väderstationen. Under min vistelse bjöd jag in boende i Vitsaniemi att besöka mig på väderstationen. Vid besöken fick jag träna lite extra på språket och jag fick också berättat för mig om hur klimatförändringarna påverkar väder, växtlighet och vattenflöden. Arbetet på Väderstationen i Vitsaniemi blev också en del av det längre projektet Språket, skammen, skrattet – Kieli, häpeä, nauru
De flesta orden och meningarna jag samlade och lärde mig handlade om fint väder.

Väderstationen

Dagliga uppdateringar på Instagram


Arv – Strövandet
Luleåbiennalen 2022-23, Havremagasinet-Länskonsthall i Boden
teckning, fotografi och objekt

utställningstext:
“Skog, historia och samhörighet. I Luleåbiennalen visas ett verk av Lena Ylipää som utgår från den skog i Lainio som hon och hennes syster förvaltar efter föräldrar och farföräldrar.
Genom teckningar reflekterar Ylipää över vad det innebär att ärva skog. Från att ha varit en välkänd plats, från början sedd genom barnets ögon, är nu ansvaret ett annat. Tecknandet är ett sätt att lära på nytt, att grundligt se och tolka olika aspekter av förvaltande och att förstå den komplexa frågan om ägande. Tid, tradition och förmedlande av tanke tecknas, lika väl som detaljer nödvändiga för vistelse på plats. I en tid då skogen i den politiska debatten mer och mer har kommit att betraktas som en förnybar resurs i tillför Ylipääs verk en platsorienterad och på samma gång poetisk dimension till den pågående diskussionen.”

vy över vägg med teckning, text, fotografi och objekt

detalj

detalj teckning

detalj huivis, detalj teckning

Länk till texten i verket Arv – Strövandet, PDF


Lomskinnstäcket

Jag spårar ett lomskinnstäcke under kursen Mikrohistorier – Från arkiv till offentlighet, 2020-22.
Arbetet ligger i portalen Research Catalogue och visades i fysisk form i utställningen Mikrohistorier* på Konstfack i Stockholm, augusti 2023.

Länk till projektet i Research Catalogue kan fås på förfrågan via mejl.

Inledande text i arbetet Lomskinn:

Det var det där lilla lomskinnstäcket.
Känslan av fjädrar och dun mot fingrarna. Mjukt och glatt på samma gång. Det fanns i ett hembygdsmuseum där man kunde få känna på föremålen, barhänt.

Museet brann.
Sen fanns bara minnet och tanken kvar.

Jag har verkligen tänkt på det där lomskinnet. Jag har tänkt på att det var så speciellt, att det verkligen var en exklusivitet, både i hur det tillverkades, hur det användes och att det faktiskt fanns kvar i vårt lilla museum. Jag hade hört att det kanske var det enda i sitt slag. I museiarkiv hade jag bara stött på lomskinn i samiska påsar och barmkläden. Aldrig i ett täcke. Inte heller har jag stött på själva fågeln storlom.
Nyligen hittade jag en hårt packad rulle teckningar i hembygdsgårdens samlingar. Jag kände till teckningarnas existens. Min syster hade vid något tillfälle spenderat en vinter i byn och då haft en arbetsmarknadsåtgärd hos hembygdsföreningen där hon hade tecknat av alla föremål i samlingen. En katalogisering, ett sorts arkiv.
I tanken att bevara för framtiden hade teckningarna plastats in men inte placerats i någon pärm. I en byrå i det ouppvärmda tupa, (ett mindre rum mitt emot pörtet), hade dom legat och hanterat årstidsväxlingarna. Sommarvärme, höstfukt och trettigradig kyla.
I ren självbevarelsedrift hade teckningarna dragit ihop sig i denna rulle. Som om dom kämpat för livet med att bevara sitt innehåll för eftervärlden.

Men det fanns ingen teckning av lomskinnstäcket där.
…….

Klicka på bilden för att se hela sidan. Bilderna öppnas i nya flikar.


Arkivet – Långsamhetens läsning
Arbete för utställningen “Det är hemskt nära nu”, en del av “Korpela Land”.
Kiruna 2021
teckning, träarbete, björksly

Text ur utställningskatalog:

Lena Ylipää är bosatt och verksam i Lainio utanför Kiruna. I sitt konstnärskap utgår hon till stor del från sitt intresse för samhällsstrukturer och specifikt de stora frågor som berör vardagen och verkligheten i norr. Periferibegreppet och de omvandlings- och utvecklingsprocesser som pågår i Ylipääss närområde är tematiskt återkommande i hennes mångsidiga praktik. Ylipääs konstnärskap innefattar en mängd olika tekniker och material men har på senare tid till stor del fokuserats på tecknande, där teckningsprocessen fungerar som en metod för lärande. Precision och långsamt utforskande genom linjeföring, tillsammans med andra undersökande processer, är återkommande i Ylipääs arbete. Så även i Arkivet – långsamhetens läsning.

Ylipääs verk utgår från en undersökande process i Arkivcentrum i Luleå, bland material med anknytning till Korpelarörelsen som rättegångsprotokoll, uttalanden från präster och landsfiskaler tillsammans med nyhetsartiklar. Ylipää tar fasta på de motstridigheter som infinner sig mellan arkivets tysta omsorg och den skoningslöst fördömande nyfikenhet som syns i stora delar av materialet om händelser som skymtats bakom fördragna gardiner. Verket präglas av arkivets taktila aspekter, med tonvikt på varsamhet i såväl beröring som bearbetning. I bläddrandet bland arkivmaterialet och tecknandets precisa pennföring har Ylipää närmat sig Korpelarörelsens historia från ett sökande objektivt perspektiv. Samtidigt finns ett lager av medmentalitet i hennes metodik som ofrånkomligt påverkas av personliga erfarenheter från området. Landskap, klimat, arkitektur, normer och relation till laestadianismen utgör alla viktiga delar i berättelserna om Korpelarörelsen och Ylipääs verk.

Utställningsvy och detalj

detalj


Nornan och den röda trolldruvan.
mars 2021-september 2022
Linjeteckning, förstorad och printad på en av Luleå lokaltrafiks bussar.
Informationstext hos LLT:
“En tanke, ett objekt, ett landskap, en plats. Penna och papper.
Med den noggranna teckningen som metod granskar Lena Ylipää beståndsdelarna i det vi kallar naturen. Skogarna i norr är platsen. Myrar, gammelskogar och produktionsytor. I pågående arbeten är just produktionsytorna centrala. Där arbetar Ylipää med frågeställningar om förvaltning och skogsbruk. För detta projekt är det två växter som har granskats noggrannare, Norna och Röd Trolldruva. Det är växter som trivs i fuktiga granskogar eller lövträdsmiljöer. Båda arterna är känsliga för stora ingrepp i miljön och blir allt mer sällsynta i våra marker.”


Heritage – What we pass on
(del av arbetet Arv)
teckning och fotografi, 2020
12×360 cm
Exploration to possible futures
Exhibition about ecological resilience and adaptation
Gallery Hämärä, University of Lapland, 17.11 – 4.12

Heritage – What we pass on (detalj)
Heritage – What we pass on (detalj)
Heritage – What we pass on (detalj)
Heritage – What we pass on (detalj)
Heritage – What we pass on (detalj)

Arv
Pågående projekt
Bilder från Luleå konsthall, 2019

Utställningstext:
Platsen-Konsten-Arvet
Det är ju nästan samma sak.
Att som vuxen komma tillbaka sin ”fika och täljaskog” med ansvaret att förvalta.
Att komma tillbaka till sin konstnärliga praktik med det egna uppdraget att förstå och förmedla.

Med en stark önskan och lust tar jag mig an båda två. Tänker, tittar noga och söker efter den riktiga linjen. Flera aspekter av tillvaron möts, i tanken och i rummet. Är det just det mötet som kallas skärningspunkten?

Med det mest primära verktyget undersöker jag materialiteten i det förvaltade och förvaltar materialet så noggrant jag kan.
Detaljerna blir så tydliga, helheten eftersträvansvärd.  Platsen är den samma, men det som tidigare betraktats och beskrivits blir en berättelse i första person.  
Min.


Medicated mindfullness
Installation, Galleri HilbertRaum, Berlin,
A G Meinschaft, 13.04.2019 – 21.04.2019

Utställningstext:
Medicated mindfulness and no happy pills.

So, it was this passion for drawing that got me here, forty or something years later. Creating my own coloringbook för stressed out people. Its not enough that being an artist means doing not only your own work but also creating an art-scene that is interresting to be part of. Running questions about the possibilities for artists to survive beeing artists. Educating the audience in what art can be in the development of society. Going crayzy about all the cutdowns on artistic subjects in school. No, why not create my own therapy-session, avoiding the final meltdown.

Medicated  mindfulness and no happy pills is a project of a personal character and portraits every pill I’ve had the past five years due to stress, a poor lifestyle and bad choises in life.